Fotograferingens historia

Långt innan tekniken gjorde det möjligt för människan att fotografera sin omvärld föreställde hon sig speglar som permanent kunde fånga det som speglades i dem. Sedan dess har människan experimenterat med olika metoder för att fånga sin omvärld. Genombrotten inom olika vetenskaper under 1800-talets början innebar att fotograferingskonsten kunde utvecklas på allvar. Bilderna som togs och spreds runt världen förändrade människans sätt att förstå världen.

1839 presenterades för den franska vetenskapsakademin det som kan anses vara uppfinningen av fotograferingstekniken. Då offentliggjordes resultatet av Joseph Nicéphore Niépcens och Louis Jacques Mandé Daguerres gemensamma arbete för att utveckla en fungerande metod att fånga en bild på ett ljuskänsligt material. Sitt namn fick fotograferingen samma år av Sir John Herschel, som konstruerade ordet utgående från grekiskans ord för ljus (photo) och att skriva (graph).

I princip var tillverkningsmetoden för fotografier känd redan före 1830-talets genombrott, men först då man fick en större förståelse för hur kemikalier fungerade kunde man utveckla konsten till fullo. Förutom kemiska kunskaper behövdes även en större efterfrågan på fotografier i olika industrier. Den industriella revolutionen innebar att människan började förhålla sig på ett annat sätt till vetenskaperna, och vetenskapsmän på olika håll i världen började experimentera med fotografering. Under 1830-talet började konsten förädlas på olika håll i Europa, samt möjligtvis även bland emigranterna på andra sidan Atlanten.

Genombrott gjorde fotograferingen möjlig

Det var kombinationen av två processer som slutligen möjliggjorde fotografiet. Principen för den första, den så kallade Camera Obscura (det mörka rummet) var känd sedan antiken och hade i praktiken tillämpats under flera hundra år före det första fotografiet togs. Camera Obscura var en låda eller ett rum med ett litet hål i ena sidan, och det ljus som sipprade in genom hålet åstadkom en upp och nervänd bild av den yttre världen inne i lådan eller rummet.

Camera Obscura användes redan på 1200-talet för att åstadkomma bilder av solförmörkelser som annars skulle ha varit skadliga att observera. År 1685 utvecklades en liten Camera Obscura av tysken Johann Zahn. Den kallades Oculus Artificialist och var en direkt föregångaren till dagens fotografiska kamera.

Den andra process som måste hanteras innan fotograferingen kunde sätta igång på allvar var kemisk – hur kemiska ämnen reagerar då de utsätts för ljus. Till exempel hade man länge känt till att en del ämnen bleknar i solljus, men man kunde inte hantera och stoppa processen. De tidigaste experimentella fotografierna överexponerades snabbt och bleknade bort.

Några viktiga namn i fotografins historia är Carl Wilhelm Scheelen, Johann Heinrich Schulze och Humphry Davy. Alla tre kemister kom i slutet av 1700-talet med viktiga genombrott i hur man skulle stoppa exponeringen av bilder. Även amatörvetenskapsmän motiverade av hoppet om rikedom och ära som bidrog till utvecklingen av fotograferingskonsten.

De första lyckade fotografierna

Fransmännen Nicéphore Niépce och Louis Jaques Mandé Daguerre inledde år 1829 ett samarbete för att ta fram en felsäker fotograferingsmetod. Niépce var uppfinnare, Daguerre målare och Diorama-teaterns fader. Männen experimenterade och förbättrade sin teknik fram till år 1833 då Niepcé dog. Daguerre fortsatte sina experiment tillsammans med Niépces son Isidore och år 1839 presenterades det första riktiga fotografiet för den franska vetenskapsakademin.

Daguerre hade introducerat fixativet, han hade alltså med hjälp av vanligt salt lyckats stoppa exponeringen av bilden. Metoden kallade han daguerrotypi. Fotografiet etsades på en polerad silverplatta, och över den lades en glasskiva för att skydda bilden. Glaset och det polerade silvret gjorde att bilden reflekterade mycket ljus och var svår att betrakta, dessutom krävdes en ytterst lång exponeringstid för att en bild skulle uppstå. Frankrike uppskattade uppfinningen och donerade den symboliskt till hela världen. Nya, effektivare metoder togs dock hela tiden i bruk, och ersatte snabbt Daguerres metod.

Engelska historiker anser ofta att George Henry Fox Talbot var fotograferingskonstens riktiga fader. Han var engelsman, och kallade sin fotograferingsmetod kalotypi. Talbot var den första som drog nytta av att man med hjälp av negativet, det vill säga den inverterade bilden, kunda ta en obegränsad mängd kopior av ett motiv. Talbot anses även vara den som upptäckte betydelesen av "framkallaren" d.v.s. att man med hjälp av en lämplig kemisk lösning kunde få fram den latenta bilden som fanns på den exponerade plåten. Detta gjorde att exponeringtiden kunde förkortas avsevärt.

Objektiv och filmkänslighet

Louis Daguerres kamera hade endast en lins i objektivet, och under loppet av 1840-talet utvecklades kameror med tre linser, vilket förkortade exponeringstiden. Från Niépces första experimentella fotografi år 1827 fram till år 1878 hade exponeringstiden redan kunnat förkortas från sex timmar till 1/100 sekund. Under hela 1800-talet experimenterade man med färgbilder, men men man kunde inte hindra att färgerna bleknade. Den första lyckade färgbilden togs 1861 av James Clerk Maxwell.

Fotograferingen nådde Finland redan år 1839, i form av ett daguerrotypi av kyrkan St.Gervaisi Paris. Bilden visades på utställningar i Åbo och Helsingfors, och många tidningar beskrev fenomenet – men kunde inte visa bilder av det, då processen ännu inte nått Finland.

Exponering och olika kameror

Tidigt i fotografins historia exponerades bilder på papper och plåtar av olika material, och fotograferna var tvungna att bära omkring lådor med plåtar och giftiga lösningar för fixering. 1884 kom New York-bon George Eastman på att torkat gel på papper kunde ersätta dessa material, och den första filmen hade utvecklats. Eastman grundade den ännu i dag fungerande firman the Eastman Kodak Company.

Det var tack vare Kodak-filmrullarna och de små kameror firman tillverkade som fotograferingen populariserades. Fotograferna behövde inte längre själva framkalla sina bilder, utan professionella framkallare fick ta hand om de farliga vätskorna. År 1901 introducerades en kamera för barn, och en speciellt riktad till kvinnor, och fotograferingen spreds snabbt.

Den kemiska fotograferingsprocessen har inte förändrats mycket sedan början av 1900-talet, det är främst kamerorna som utvecklats. Under främst den senare delen av 1900-talet blev färgfilm och automatisk fokus och exponering vanlig. Den första färgfilmen kom visserligen ut på marknaden redan 1907 – den bestod av färgade punkter av potatisstärkelse. Den första moderna färgfilmen var Kodachrome, som utvecklades 1935. Varje kamera består av någon sorts instängt rum, med en öppning (bländare) i en sida för att ljuset ska hitta in i kameran, och en yta för att fånga ljuset på andra sidan. Exponeringstiden kontrolleras och kan ändras med hjälp av en slutare.

Den digitala tidsålder

Den överväldigande majoriteten av alla kameror som säljs idag är digitala. Den grundläggande skillnaden jämfört med tidigare kameror är att den ljuskänsliga filmen har ersatts med en ljuskänslig platta (sensor) som omvandlar ljuset till elektrisk ström. Informationen lagras sedan i ett digitalt minne i form av ettor och nollor. För medierna är den viktigaste fördelen med digitaltekniken den att bilderna kan publiceras nästan i realtid eftersom ingen framkallningsprocess längre behövs och de kan sändas vart som helst i världen på mycket kort tid via internet. Den tidigare skillnaden mellan stillbilder (foton) och levande bilder (film) håller också på att försvinna i och med att samma kamera kan användas för bägge typerna för att sedan snabbt publiceras på webben.